Jaktkritik

Älgjakt. Foto: ©Hans Ring/N.

Om man accepterar att djur dödas så skall avlivningen ske på snabbaste sätt och så smärtfritt som möjligt. Jakten kan inte på något sätt uppfylla dessa kriterier. Jaktens största problem är skadskjutningen. Men jakten har många andra avarter.

Framför allt handlar det om att minska antalet arter som skulle få jagas. I dag tillåts jakten på ett ca 50-tal arter. Ca en tredjedel av dessa arter dödas för att omedelbart kastas på sophögen. Hit hör alla kråkfåglar, måsfåglar, räv, grävling, mård m fl. Förutom att dessa arter enbart är konkurrenter eller anses vara det, så sker självfallet minst lika många skadskjutningar här, som på de djur som konsumeras. Ett förbud mot konkurrensjakt skulle alltså spara mycket lidande. Dessutom är det helt moraliskt förkastligt att döda djur som man inte har en tanke på att tillvarata.

Något som snabbt borde förbjudas är den i Sverige vanliga löshundsjakten. Framför allt anser vi att harjakten med drivande hund är en ovärdig jakt där jägaren sitter på ett pass och väntar på att hunden skall driva fram haren så att jägaren kommer åt att skjuta den. Den jakten sker på vintern då hararna har svårt att finna föda och få den energi för att klara de kalla nätterna. Den stress och onödiga energiåtgång som jakten innebär måste innebära att haren får ett mycket sämre utgångsläge för sin överlevnad om haren inte skjuts. Rimligtvis måste detta inträffa inte allt för sällan.

Vildsvinsunge. Foto: ©Hans Ring/N.

En mycket märklig bestämmelse i jaktlagen är att de allra flesta djur får jagas dygnet runt. Vissa djurarter har begränsade tider på dygnet men alltför många får jagas efter solens nedgång. Jakten sker oftast på hösten då det snabbt skymmer. Om ett djur skadskjuts, strax före solnedgången eller strax efter, kan bli svårt eller till och med omöjligt att söka efter djuret då mörkret kommer snabbt. All jakt skall ske i dagsljus och jakten måste avslutas i god tid för mörkrets inbrott så att ett eventuellt skadskjutet djur kan sökas utan problem.

Fällor borde förbjudas då de endast finns till för att eliminera konkurrenter till jägarna själva. Om jaktlagstiftningen ändras så att inga konkurrenter till jägarna tillåts jagas bortfaller naturligtvis även fälljakten. Vi ifrågasätter också om fällor skall kunna betraktas som jakt. I undersökningar framhåller jägare att de jagar för att komma ut i naturen, träffa kamrater, komma hem till hembygden, spänningen, vara med hunden och skaffa kött. Vid fälljakt finns inget av dessa kriterier på vad jakt innebär för jägare i gemen. Fällor fyller alltså inget rimligt ändamål.

Jakten är inte selektiv utan är helt slumpmässig och dödar alltså individer som skulle ha fortplantat sig. Detta leder i det långa loppet och snabbare om arten jagas hårt att stammen på olika sätt får mindre möjlighet till friska och stora djur. I Sverige visas detta fram för allt på älgstammen där tjurantalet är en tredjedal av stammen och att dessa tjurar är av mycket låg genomsnittsålder. Detta har åstadkommits beroende på troféjakt och en tro att det inte gör något med färre tjurar än kor.

Ytterligare en avart som borde förbjudas är jakten på små och mer sällsynta arter. Detta gäller framför allt bland fåglar. Varför dödas svärtor, sjöorrar, alfåglar, småskrak eller bläsgäss? Varför dödas små arter som kricka och vigg? Det enda skälet till denna jakt är att jägarna skall kunna skjuta på alla arter utan att bli åtalad för att ha dödat en fridlyst art. Nu har ingen jägare blivit åtalad för att ha skjutit en fridlyst art då han alltid hävdat att han trodde att det var en laglig. Det enda sättet för att skydda sällsynta arter och små arter är alltså att fridlysa alla fågelarter från jakt. Det finns även allvarligare skäl till att förbjuda fågeljakt nämligen skadskjutningen.