Skadskjutning

Rådjursfamilj. Foto: ©Hans Ring/N.

Det som gör jakten till Sveriges allvarligaste djurskyddsproblem är skadskjutningen. Vi anser att 100 000-tals djur skadskjuts varje år och utsätt för lidande fullständigt i onödan. Jakten i Sverige omfattar ca 1 miljon djur och då vi vet att skadskjutningarna ligger på mellan 15-30% blir antalet skadade djur oacceptabelt stort.

Vi vet genom undersökningar att t ex älgjakten orsakar ca 14% skadskjutning och då menar vi de djur som påskjuts och sedan måste eftersökas innan djuret säkert kan dödas. I en annan undersökning visades att ca 60% av äldre sädgäss hade hagel i kroppen. När rävar undersöktes fann man att 30% hade skottskador när man undersökte enbart ben och huvuden. Alla vargar som dödats genom skyddsjakt, trafikolyckor eller av annan orsak hittas döda röntgades fann man av de påskjutna vargarna att 25% skadskjutits. Amerikanska studier visar att ca 30% av påskjutna änder som man bevisligen träffat inte återfinns. Det finns ingen anledning att anta att förhållandena är annorlunda i Sverige.

"Man har aldrig jagat om man aldrig skadskjutit" lär någon jägare sagt. Detta är väl en självklarhet då ingen människa är fullkomlig utan alla gör ibland fel. Jägare och andra vill hävda att skadskjutningar kan genom träning minimeras. Men för att bli en fullgod skytt måste man närma sig världseliten i skytte vilket ytterst få kan, har tid och vill göra. Det låter bra men är fel väg att gå om skadskjutningar skall minimeras. Det enda sättet är att minska antalet arter som skall vara tillåtna att jaga. Det är bara ett fåtal arter som måste jagas därför de orsakar allvarlig skada t ex älg på skog och älgen orsakar trafikolyckor. Vi kan acceptera jakt för att minska stammarna så att de skador de orsakar minimeras; en skyddsjakt kan man kalla det.