Statistik 2011

Avskjutningsstatistik för 2011.

Art Antal
Älg 99 492
Rådjur 94 700
Skogshare 29 600
Fälthare 29 200
Vildkanin 7 400
Bäver 8 300
Räv 77 500
Grävling 27 500
Mink 9 200
Mård 27 300
Iller 9 200
Dovhjort 24 300
Kronhjort 5 900
Vildsvin 54 900
Bisam 500
Mårdhund < 500
Mufflon < 500
Björn 297
Lodjur 89
Storskarv 5 100
Grågås 23 800
Kanadagås 25 100
Sädgås 3 100
Bläsgås <500
Gräsand 278 600*
Bläsand 1 500
Kricka 8 500
Vigg 2 700
Ejder 2 900
Sjöorre <500
Alfågel <500
Knipa 10 000
Storskrake 4 000
Småskrake <500
Dalripa 10 200**
Fjällripa 1 400**
Tjäder 27 200
Orre 30 600
Järpe 11 400
Rapphöna 10 500*
Fasan 86 400*
Morkulla 1 600
Fiskmås 11 200
Gråtrut 4 300
Havstrut 1 100
Ringduva 79 100
Statsduva 9 700
Björktrast 1 500
Skata 48 500
Nötskrika 27 300
Kaja 50 800
Råka 8 100
Kråka 75 100
Korp 900

 

* Arterna är inte korrigerade för områden med utsättning av fågel vilket kraftigt påverkar antalet i beräkningen. Ny beräkning kommer att göras för dessa arter.

** I antalet ingår inte fjälljakten.

Här kan du ladda ner avskjutningsstatistik för åren 2006-2009. Siffrorna kommer från Jägareförbundets hemsida.  Statistiken inkluderar förändringar i procent. Dokumentet är i Excel-format (.xls).

Analys

Korp. Foto: ©Hans Ring/N.

Jaktstatistiken har sedan några år tillbaka fått en mer omfattande utformning med en del kommentarer till avskjutningen. I början när jag tog del av statistiken, kom den endast som ett antal siffror utan några som helst fakta om hur siffroma erhällits. I dag redovisas insamlingen men det är ändå svärt att bilda sig en uppfattning om hur insamlingen sedan omvandlas till reella siffror. Bland annat hat ett par tusen jaktkortslösande kontaktats varje år sedan 2000, men svarsprocenten redovisas inte. Man har ett slumpmässigt urval men motivet till detta diskuteras inte.

Det linns andra statistiska metoder som kanske skulle kunna användas för en bättre skattning av avskjutningen. Dessutom erhälls rapporter frän ett antal jaktlag som pästäs motsvara 35% av jaktarealen. Deuna rapportering "fungerar bra som ett trendmått" men "det är svårt att med tillräcklig säkerhet skatta den totala avskjutningen av respektive art" som det stär. Därför är fortfarande avskjutningsstatistiken osäker och de antal som redovisas måste ses som just trendmått och det faktiska antalet skjutna djur är fortfarande okänt. Något som styrker den osäkerhet som finns i avskjutningsstatistiken är bl a att den redovisar vessla, frett och hermelin trots att vessla och hermelin är tridlysta sedan många är och att frett anses vara en tamform av iller eller möjligen en ras av iller som finns pä en del öar i Medelhavet och utanför England (enligt Anders Bjärvall & Staffan Ullström 1985 i Däggdjur. Alla Europas arter).

Mårdhund och mufflonfår är fredlösa i Sverige och får jagas året om eftersom man inte vill ha in fler främmande arter i Sverige. Båda arternas antal redovisas som <500 trots att de skjuts i maximalt några tiotal varje år. Att det går att redovisa färre skjutna visar avskjutningen av lodjur (72) och bjöm (129). Dessutom redovisas storskarv och korp trots att detta måste vara skyddsjakt men inte varg som ju också skyddsjagas, dock i få exemplar.

Jag har summerat antal dödade djur och fätt det till ca 861 670 individer, Av dessa är ca 40% eller 346 300 djur som skjuts enbart för att de ingär i Jägareförbundets benäming ”viltvård", alltsä mås· och kråkfåglar, räv och grävling med flera. Som syns i tabellen ingår inte fjälljakten som omfattar mer än 100 000 ripor och ofta också andra fåglar som änder, orrar och tjädrar. Jag tycker att det är beklagligt att Jägareförbundet med dess stora resurser och med de mängmiljonbelopp som de får frän staten för att sköta sin verksamhet inte redovisar fjälljakten som ju rimligtvis också skall ingå i det allmänna uppdraget.

Jaktkritikerna har sedan tidigare sänt in förslag både till regering och Naturvårdsverket att ta bort de arter som skjuts i rnindre tal än 500, eftersom de knappast har någon som helst betydelse tör jägarna och som dessutom skulle ta bort ett antal arter som är på kraftig tillbakagäng, t ex svärta, småskrake, sjöorre. Självfallet vill Jaktkritikerna också att de arter som Jägareförbundet ser som konkurrenter till dem själva, de ca 350 000 som ingår i ”viltvården", också tas bort ur jakttörordningen. Där kommer mer ideologiska motiv in och där behövs mer kunskap hos politiker om jaktens oacceptabla skadskjutningsprocent som gör att jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. Jag har vid tidigare redogörelser för jaktstatistiken visat på upp och ned-gångar för olika arter och Jägareförbundets årsrapport har börjat så smått med detta också. Förra äret visades vildsvinens snabba uppgång och i år diskuteras minkens minskande antal i avskjutningsstatistiken. "Intresset för minkjakt har snarare ökat i Sverige. . ." påstås det i ärsredogörelsen. "Ökad jakt (påverkar endast stammarna lokalt) kan därför inte förklara den snabba minskningen utan har förmodligen någon annan orsak." Frän toppåret 1988 dä nästan 50 000 minkar sköts har avskjutningen nästan linjärt minskat till nuvarande drygt 11 000. Det vore intressant att få veta orsaken till den kraftiga minskningen på 20 år. . Utan att göra diagram för varje art kan jag ju diskutera utvecklingen av avskjutningen för några utvalda arter:
Skogshare

Frän att ha varit ett av de mest skjutna djuren i mitten och slutet av 1980-talet med nästan 200 000 dödade individer per år är nu avskjutningen endast 28 000; en mjnskning med 85%. De senaste 10 åren har minskningen gått från ca 50 000 år 1998/ 1999 till den nuvarande, alltså ca 55 procents minskning.
Fälthare

Förra jaktårets avskjutning var den minsta som noterats. De senaste 10 åren har avskjutningen varit ca 60-70 000 och i början pä 1990-talet sköts ca 100 000 per år. De vore ju trevligt om intresset för harjakt minskade och avskjutningen var ett bevis för detta. Jag tycker att harjakten är oetisk då den sker under den kallaste årstiden dä djuren har svårt att skaffa mat och behöver vila för att inte göra av med alltför mycket energi. Att då bli jagad i timmar av en ilsken skällande hund kan, även om haren klarar sig undan ett dödande skott, vara förödande för haren. Den kan helt enkelt gjort av med för mycket energi för att klara sig undan hunden och dör av svält då den inte hinner skaffa sig nya viktiga kalorier. Jag kan ocksä tänka mig att skadskjutningen är stor då skottet skall avlossas på den snabbt springande haren.
Rådjur

Under de senaste 10 åren har avskjutningen minskat med 50% (frän 211 000 1997/98 till 103 000 2006/07).

Älg

Frän toppåret 2000/01 då 108 000 älgar sköts, skjuts nu 82 000 eller ca 25% färre.

Storskarv

Märkligt nog är årets siffra den lägsta sedan i början av 1990-talet. Kanske storskarvens population är på nedgång.

Gräsand

Antalet skjutna gräsänder är nu tillbaka på de antal som sköts under 1980-och 1990-talen. Endast pä 2000-talet var avskjutningen större. Då sköts mer än 100 000 gräsänder per år.

Kricka

Det är märkligt att krickan som är en sä liten fägel skjuts i så stort antal som ca 10 000 men denna avskjutning är normal och avskjutningen varierar inte mycket under de senaste 20 åren, dock något större på 1980-talet då 14-15 000 sköts.

Ejder

Den redovisade siffran är den lägsta någonsin. För en 20 år sedan sköts mellan 15-20 000 ejder varje år. Men jakten, eller i alla fall den redovisade, har minskat sakta men på 2000-talet sköts några år 3000-4000 ejder. Ejder har dålig föryngring i Östersjön och kanske Östersjöns dåliga status är förklaringen till detta.

Tjäderspel. Foto: ©Hans Ring/N.

Tjäder och orre

Avskjutningen har stabiliserats pä 20-25 000 för vardera arten de senaste 10 åren. Tidigare var avskjutningen 30-40 000 för arterna. Bäde tjäder och orre anses ha minskat i södra Sverige men tycks vara konstant i våra norra delar där också jakten sker i stor utsträckning. En risk med jakten pä tjäder och orre är att den intensifieras dä priserna går upp och det är mer lönsamt att jaga för försäljning till restauranger och viltuppköpare. Minskningen av tjäder och orre anses bero på skogsbruket och detta kommer kanske också att päverka norrlandsstammarna negativt. För att motverka detta borde endast jakt för husbehov tillåtas och försäljning förbjudas av tjäder och orre.

Järpe

Minskningen är mycket tydlig. Från att ha skjutits i ca 30 000 ex pä l980-talet skjuts nu alltså 7000.

Måsfågel

För havstrut, gråtrut och fiskmås ses glädjande en klart neråtgående trend och nu skjuts ca endast hälften så många som för 15-20 år sedan.

Kråkfåglar

För kråka, skata, kaja, råka och nötskrika syns dock inga dylika tecken. Avskjutningen håller en konstant nivå de senaste årtiondena. Det var dock länge sedan kråkan hade en så låg avskjutning som årets. Avskjutningen brukar ligga på 90-100 000 fåglar per år.